Med hjälp av fader David Ram har jag fått möjlighet att träffa Ylva och lyssna när hon berättar om sina dagar och sånt som är viktigt för henne.
Första mötet: Där vi bekantar oss med varandra och jag får höra om årets väder och skörd.
”Det är väl som det brukar vara. Jag är inte så van att berätta för främmande, eller. Jo, Charlotte och Margret, visst har jag väl berättat för dem. Så … låt mig bara.”
Ylva reser sig. Är hon uppjagad tro? Illa till mods? Det skulle då jag vara, få ett rent vidskeplighetsförskräckande besök av ett förunderligt manfolk. Eller, hon matar in två klabbar i glödresterna, pustar in ett par andetag och får fart på elden. Jag får se till att ta det varsamt, vet att hon sonika kastar ut mig om så krävs.
Vi sitter inne i Björkas stuga, i oktober månads skymmande aftontid, med varsitt stop med öl på de skrovliga bordsbrädorna. Ylva sitter mitt emot mig, i stugans enda stol med både rygg och stöd för armarna. Jag får sitta på väggbänken. Ölen är blaskig i smaken men det är kanske så i den här tiden. Helst skulle jag vilja ha bryggkaffe men det är ju inte uppfunnet, inte än på länge. Vi skriver detta avlägsna år till 1767.
”Men först,” säger Ylva, ”hur hittade han hit, vem är han?”
”Det är så”, säger jag trevande, ”att jag kommer från en annan värld, att jag vistas i en annan tid. I den tiden som fader David talade med Ylva om i februari för tre år sedan.”
Ylva stryker sig över kinden, säger: ”För tre år sedan? Inte kan jag minnas vad vi talade om då.”
”Jo, David talade den gången med fru Ylva om att hon har ordets gåva, det skrivna ordets kraft, med tankens klarhet.”
”Jaha, det samtalet”, svarar Ylva.
”Att pränta ord som kunde tala till folk i en kommande tid, ja rent av i nästa årtusende.” ”Just så”, nickar jag. ”Och när jag läste de präntade orden, det blev som att jag rent av hörde samtalet, då uppfylldes mitt sinne av en kallelse, ja det blev som en inbjudan till att samtala med fru Ylva. Det skedde med hjälp av fader David Ram. Därför fick jag komma hit idag.”
”Jag kan inte säga att jag förstår hans utläggning. Men David har mitt fulla förtroende. Vill herrn lyssna så nog kan jag väl säga något.”
Jag lutar mig mot väggen, inväntar. Kanske det fungerar…
”Först några ord om den stora världen,” säger Ylva. ”Frihetstiden har gett oss mer fredliga tider. Se bara på vår socken idag. Genom David har jag fått läsa de hemliga siffrorna från Tabellverket. Vi har femhundra barn under femton år i socknen, av allt folket som är ettusen sexhundra. Nog dör många i sitt första levnadsår men det var värre förr.”
”Vintern var ovanligt kort och blid”, fortsätter Ylva. ”En herre som heter Celsius byggde för tjugo år sedan en mätare som vi kallar termometer. Charlotte, hon är en vän i min systrakrets, säger att den ärade herren Linné hjälper att sprida termometern. Så Tora i granngården har en sån mätare och i mars månad hade vi 19 grader Celsiuskallt. Det var det kallaste denna blida vinter.”
Jamen visst, tänker jag, Celsius. Detta är i hans tid. Men han lever väl inte idag? Men Linne? Jag måste fråga: ”Visst har fru Ylva haft glädje av Linnés visdomar, om jag minns rätt?”
Ylva tittar på mig, något mörkt drar över hennes ögon, hon blinkar. Har jag redan sagt något galet? Jag inser, frågan kastar in fru Ylva i onda minnen över dihorn, den unga Ylvamoderns skuld. Mitt dumma nöt.
Ylva vänder blicken mot det ynkliga fönstret med sex små rutor, av glas? Läpparna har blivit smalare, med veck i mungiporna. Sen, som att hon bestämt sig, säger hon med torr röst:
”Våren kastade mellan alla väderslag. Dock i juli en vecka runt 30 grader, annars kulet. Årsväxten ser ut att reda sig, liksom vinterfodret till djuren. Vi hankar oss fram. Nu må han säga något om sin värld.”
Ylva lutar sig bakåt, väntar. Hur ska jag svara på detta? Ifall jag säger att jag skriver böcker, att jag … . Nej, det går inte, då häver hon ut mig, jagar mig ut ur gården, ur byn. Det skulle kränka hennes självkänsla å det grövsta. Så jag försöker:
”Mitt namn är Mats. Min värld vore främmande för fru Ylva, med många bekvämligheter, i ett samhälle med goda omsorger men också med stora problem. Samhället kallas demokratiskt, med frihet att säga det man vill, trycka det man vill, tro det man vill. Det är gott, men jag är rädd att vi inte sätter rätta värdet på det vi byggt. Jag vill höra från fru Ylva sådant som kan ge min värld djupare tankar om vad hon strävar efter, så att vi tillsammans kan värna sådant som gör människan gott.”
Ylva tycks ha lyssnat, stryker mjukt över sina händer, breda, väl behållna.
”Det låter som en god tanke, en som jag kan samtycka till. Som han kanske vet så har vi sedan bara ett år fått en lag om tryckfriheten, och därtill, om att statens handlingar ska vara fria att läsa för alla. Det var en stor och god sak. Vi har samtalat om det, vi alla här i byn. Vi är stolta att vårt stånd, bondeståndet, röstade fram det tillsammans med borgar- och prästeståndet, trots adelns motvilja.” Ylva fortsätter, tycks mer ivrig:
”Men, hur vårdar vi varandra hemma i vår socken? Därom finns mycket att dryfta. De senaste fem åren har allt fler av manfolken flytt in i brännvinets ångor, pannor puttrar i var och varannan gård. Bröllop, gravöl, barndop slutar i fylleslagsmål med gråtande barn, förtvivlade kvinnor. Och detta är bondeståndets verk i riksdagen. Detta är jag icke stolt över, att bondeståndet lyckades häva brännvinsförbudet år 1760.”
”Men, går det att förstå varför?” frågar jag. ”Jo, nog förstår jag. Manfolkens dagsverken i slåttertiden, såväl husbondens som drängarnas, kräver gärna en sup av brännvin såväl morgon, middag och kväll för att mäkta kropparnas möda. Annars grips de lätt av lieranken.”
”Lieranken, vad är det?”, undrar jag.
”Det är när kroppen grips av den stora skälvan, av en sådan matthet att kroppen ej längre står att råda över.”
”Och då hjälper en sup av brännvin?”
”Då piggnar kroppen, orkar ännu en timma eller två.”
”Före året 1760, under förbudet?” frågar jag. ”Just så, det gick ju även då”, svarar fru Ylva. ”Så brännvinet är inget nödtvunget, även om det muntrar upp hågen för stunden. Istället var alla sockenfester mer gemytliga, glädjefyllda även för kvinnfolk och småfolk.”
Efter denna samvaro vill jag tacka för mig, inte bli efterhängsen. Kanske få komma åter, och fru Ylva tycks samtycka.
MATS HELLSTRAND
